United States or Vatican City ? Vote for the TOP Country of the Week !
I långa tider ren Han från sitt trogna folk har varit borta; Nu, lik ett fruktbart år, Välsignelse till våra tjäll han bringar. Ren tvenne år förgått, Sen i sin hydda ensam blef Miljutin. Det var en morgonstund, Den gamle gått att andas vårens vindar. En rönn i blomning stod På gården, under den han valt sin hvila.
Fönstren, små och omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande, men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom den var just den rätta atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det borde vara annorlunda.
Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft vida omkring. »Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till torkning. Hallå där, är någon hemma?»
På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod vajande för vinden.