United States or Paraguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty HERREN skall fördärva filistéerna, kvarlevan från Kaftors ö. Skallighet stundar för Gasa, det är förbi med Askelon, med kvarlevan i deras dalbygd. Huru länge skall du rista märken på dig? Ack ve! Du HERRENS svärd, när skall du äntligen få ro, Drag dig tillbaka i din skida, vila dig och var stilla. Dock, huru skulle det kunna få ro, då det är HERRENS bud det utför?
Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då. De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda.
Ty om du förut låg i ruiner och var ödelagd, ja, om ock ditt land var förhärjat, så skall du nu i stället bliva för trång för dina inbyggare, och dina fördärvare skola vara långt borta. Den tid stundar, då du skall få höra sägas av barnen som föddes under din barnlöshet: »Platsen är mig för trång, giv rum, så att jag kan bo här.» Då skall du säga i ditt hjärta: »Vem har fött dessa åt mig?
Och skådar på nytt sitt land, Som långt, långt borta han minns det än, När månen göt på dess kullar Sin ström af darrande ljus. O dotter, det stundar strid! Från Innishonna ett budskap spörjs: Dit kom han, sagornas Hjalmar, Med Lochlins kämpar i går. Dän sände sin hälsning han, Den unge örnen från dimmors land: 'Upp, drott af frejdade Morven, Till vapen kalla ditt folk!
När en stund förgått, så lång som stunden, Innan stormskyn, sedd vid himlaranden, Kommer, brister, haglar och förskingras, Höjde ordet som till tröst den gamle: "Lång är vägen fram till byn, min dotter, Branter möta, bäckar hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren. Den, som vandrat dit vid morgonrodnan, Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma." Så den gamle.
En växer, en försvagas, En stiger, en gör fall; Den dag, som är, förjagas Af den, som komma skall; Allt skiftar efter hand, Ja, själfva bergen gnagas Till stoft af tidens tand. Gå ut i sommarns lundar, Se, hur de fagra stå! Hvar finns, när vintern stundar, All denna fägring då? Ack, växling, oro, kif, När man det rätt begrundar, Är detta arma lif.
Där han så, af egna känslor sliten, Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen; Och emellan sina pulsars svallning Hör han som ur fjärran röster tala, Tysta, svaga, brutna anderöster: "Dmitri, se, naturens hvila stundar, Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.