United States or Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår I glöd föll ned på lågande kinden; En stund han teg, då klarnade blickens glans, Och brusande göts hans smärta i ord: 'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung, Åt glömskans natt, åt tystnadens öde? Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
Där han så, af egna känslor sliten, Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen; Och emellan sina pulsars svallning Hör han som ur fjärran röster tala, Tysta, svaga, brutna anderöster: "Dmitri, se, naturens hvila stundar, Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.
Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar dallra: »Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så.
Pompowski menade också att uppnå med sin uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna användas till ny borrning. Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin åsikt. Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt och 10 år svunno hän.
Sela. Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes. Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
'Kung', talte han, 'nöjd jag går Till önskad hvila i glömskans famn; En bön dock ber jag för henne, Som ensam sörjer mitt fall. Ej är det min blod, du ser I hennes kinder. Sin lefnads skuld Den fågelfrie förstörarn Åt ingen lämnat i arf. Hon gafs mig af natthöljd sjö En stormig jul, då i vådligt skygd Af Vidars klippa jag ankrat, Vid Fjalars konungaborg.
Sin fosterjord han trohet svor, För den som för en brud, en mor Sitt allt han ville våga, Med denna kärlek blef han stor. Han föll; och dock, hvad härlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja! Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja; Det är att dö, och dock ej dö.
Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel och smällande piskor.