United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den epigrammatiskt formade slutpointen blef den, att Peter gaf sin hustru den »stora gåfvan att förstå honom». Kort sagdt, han hade öfvervunnit sin ungdomliga individualism och han irrade inte längre i storartad ensamhet i jagets värld. Han förmådde meddela henne sin nyvunna förmåga att fatta människorna och förnimma med dem.
Blickarne irrade omkring, han talade för sig sjelf, i korta, afbrutna meningar: Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig. Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att hon hade flyttat till loftet?
Och han slog sin famn kring henne: "Nu tog grafven, hvad som lämnats; Ty, o flicka, det är grafven, Hvarur ingen mera slipper." Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den höges mund: "Får jag min boning här?" "Stoltheten bor här ren!" Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den lärdes mund: "Får jag min boning här?" "Allvaret bor här ren!"
Hans ansikte var uttryckslöst, endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han på huvudet. Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet.
Men medan hövdingen och patern talade, irrade de vandrande männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i väggfördjupningarna.
Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till min flickas mund: "Får jag min boning här?" "Kärleken bor här ren, Kyssen är kommen nyss, Dig har man saknat blott." Ren öfver skogens toppar solen stigit Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan Med glädjetårad blick sin älskling mottog.
Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret. Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga. Mor i Sutre sov.
Men Ingrids ögon irrade oupphörligt bort till Folke, just därför att han var så olik henne själv och alla de andra. Slutligen sprang hon frimodigt fram och drog honom med sig in i leken. Den gamle herr Svantepolk, som kom gående med Valdemar, viskade till honom: Jag har länge märkt de båda ungas tycke för varann, men Algotssönerna äro för oansenliga och fattiga för min dotter.
Skrämd ryckte hon till, ansträngde ännu en gång alla sina krafter och gaf till ett rop. Rösten kväfdes, ty ett par andra läppar tryckte sig mot hennes; hon slöt sina ögon och föll maktlös ned. En stund hade förflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes ögon irrade skrämda omkring. Marken var kall, skogen mörk. Träden stodo allvarliga och orörliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hördes.
Dagens Ord
Andra Tittar