United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi kysste hvarandra och voro vänner på nytt. Efter allt detta! Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le, då log också han åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte. Jag blygs. Blygs ni? Då skall jag icke röra er!
Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet. Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris.
Det går inte an att någon får se mig i sällskap med en herre. Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett. Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens kritbleka ljus.
En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga, gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad emot hennes drägt.
Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk? Jo! Det måste ni berätta, sade fru Davidson. Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna. Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du. Stellan rodnade. Alla sågo på honom.
Hon kände, att hon rodnade ända till hårfästet. Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid, languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée.
Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade. Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst.
»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör det!» Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej så. Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång och vände sig bort.
Hon rodnade, då hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över att hon hade rodnat. De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe med "Anor och ungdom". Därefter stodo de tysta ett par sekunder och kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle kalla henne du eller ni.
De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde. Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne tillkom av gott och ont.