United States or Guernsey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik: A aaa jjj! A aaaaaaaaa jjjjj Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar. Stellans kinder brände av skam.
Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor? Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose. Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna på pianot.
Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk? Jo! Det måste ni berätta, sade fru Davidson. Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna. Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du. Stellan rodnade. Alla sågo på honom.
Han hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på natten. Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och viskade: Kommer du inte till skolan alls i dag? Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors röst, som sade: Jo, det gör han visst det.
Han visste ej att man var slö och trött efter allt julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön tystnad. Så var det någon som sade: Rose, spela något! Vad ska jag spela? Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles syster. Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.
Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast motsvarat hans förväntningar.
Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen...
Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på Kalles inrådan. Vad kunde man göra åt den saken? Ta och klå honom! rådde bond. Klå? Nej fan! Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att kunna störa friden.
Han hade i ett enda slag för alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med flickor.
Till slut sade Stellan: Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist? Kalle Möller såg på honom förvånad: Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden. Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom.