Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juni 2025
Han blev Kalles långa, bleka skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid uppgörandet av planer. Stellan blev en vana hos Kalle. En av de första dagarna i februari kom vintern. Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den varade hela natten.
Stellan stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte. Du kom inte? Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja och en massa andra pojkar. Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde man ej vara bunden av tid och plats.
Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda andar.
Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna! Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för Kalle, ju större Stellans beundran för honom. I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös. Och det blev lyckliga dagar.
Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle. I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta.
Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon: Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog! Nej, hon var omöjlig, Rose.
Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda andar.
Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste.
Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på Kalles inrådan. Vad kunde man göra åt den saken? Ta och klå honom! rådde bond. Klå? Nej fan! Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att kunna störa friden.
Och när de kommo tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall tills vidare. Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk.
Dagens Ord
Andra Tittar