Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 maj 2025
Ärliga äro bara de solögda dårarna. Du talar för högt, viskade hon och drog om sig armarna, som under hårda slag. Men då höjde han rösten ännu mer. För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i svalgången med vänstra skon sönderriven och klättra ned.
Nu var allt igen som den kvällen i den månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina skyddslingar. De övernattade i en själastuga vid ingången till Holaveden. Åt Jutta bäddades på laven, och männen lågo i granriset på golvet.
Valdemar, det är du, Valdemar, som i dag är den ridderlige. Ja, trösta honom du, oskyldiga barn, sade drottningen, som satt på sängkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket stor och stark med kullriga och utstående ögon. Gå ut med honom i svalgången och lek, så att jag får lägga mig.
Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe. Han tog henne med sig ut i svalgången. Den var så full av inblåsta löv, att de gingo lika tyst framåt som på en matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
På sin osaliga kärlek tänkte hon aldrig mer, och om hon någon gång mindes Valdemar, då var det endast som hon hade sett honom bredvid sig på den soliga första resdagen eller när de lekte i den månljusa svalgången. Men kunde det vara orätt att tänka på det barn, som var fött i synd och levde utan mor?
Då blir han föraktad. Han måste hatas för att hedras. Nå, han är läraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begära för att i fröjd få hata honom. Spela, Gistre Härjanson, på de sprödaste strängarna, de vassaste, de strängarna, som barnet i vår själ gråter med! Jutta stod ännu vid väggen i svalgången, och den förskrämda gossen klängde sig fast om hennes arm. Glimma hade också kommit ut.
Där funnos inga andra än ett par gossar, som höllo på att fästa upp tapeterna. Karl Algotsson stod i svalgången med en falk, som satt i en träring och som han höll på att straffa. Vid Sankt Ovidius, de dövas botare! utbrast han. Varför sjunga inte kvinnorna, när de dansa? De tiga som träbilder. Men aldrig såg jag ståtligare och resligare mör. Kom ut, Valdemar! Det här är något för dig.
Vem är det, som smyger omkring och lyss? frågade han med höjd röst. Vem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustar mig med min unga fränka? Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu hördes det klart och bestämt, att någon steg fram alldeles under svalgången.
Detsamma gjorde också alla de andra, så att hornet sexton gånger måste bäras in och ut. Då kastade sig Karl Algotsson med ett språng från svalgången och försökte att lägga armen om midjan på den mest högväxta. Men hon grep honom vid skuldrorna och höll honom så fast, att han icke kunde röra annat än den häpet öppna munnen. I detsamma började falken att piska ringen med de smala vingarna.
Han kastade ifrån sig den hindrande manteln på golvet framför spiltorna och skyndade upp mot svalgången, där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och flera av de danska småtärnorna voro försvunna. Då han frågade därom, begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked.
Dagens Ord
Andra Tittar