United States or Lithuania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ej äger segrens harpa för dig en ton, Ej lyfter minnets vinge din ära, I förtid dog från bragden din arm, o Le, En flicka det är, som sjunger ditt fall. O, hennes toner äro ej bardens, ej Vid dem du ljusnar, skugga på molnen! O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är Oihonnas ju ej, din älskades ej.
Frisk blåser en vind från nord; När vattnen dagas i morgon, kung, Ett åskmoln för den af segel Emot din bäfvande strand'." Den åldrige slöt. Ett sken Af rodnad syntes på flickans kind. "Hvi hotar", sporde hon sakta, "Oihonnas hjälte ditt land?" Då talte Morannal än: "En skatt jag äger, han fordrar den; I bardens toner den klingat Och lockat ynglingens håg. O dotter, förnim hans ord!
För Oihonna blott ljuf är sången, När med klangen af drabbande svärd Harpan ljuder, och segrar Stormlikt brusa på bardens läpp. Blott för hjältar hon flamma kunde, Älska blickar af trotsande mod. Gå, du suckarnas yngling, Ingen tröst för din sorg hon har." Harm sig tände i Rurmars öga, Rodnad spreds på hans bleknade kind, Bort han vände sitt anlet, Och ur grottan försvann han tyst.
Då gick han åter till sitt hem och tog Ännu en gång sin lyra där i handen Och grep en djup ackord på den och dog Och gaf åt andens fosterbygder anden. Nu grusas vården öfver bardens graf, I sekler ren hans aska bott där inne; Men sången flyger öfver land och haf, Och hjärtan glöda vid den ädles minne.