United States or Bahrain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utom glasögonkarlen förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar. Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf som i förnöjelse.
Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna.
Glasögonkarlen letade under mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe. "Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod redan några steg närmare gröttallriken. "Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante.
Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt . En hade väl aldrig sett slik liten en piga. Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården. Per-Erik och Månke följde honom i hälarna.
Strömming, som doftade nystekt och som var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så mycket de ville äta. Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste bordsbönen inför en sådan anrättning. Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla ha gått."
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade. Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet. Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten. Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå för bå folk och fä."
Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde. Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket. "Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge." Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad.
Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante höll honom tillbaka. "Käre gör int de, ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni." Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen.
Han hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf och skrämsam. "På de vise att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en till; två, tre, fyra, fem, förut.
Ante teg åter sväljde och sväljde , bet ihop tänderna. "På de vise!" Glasögonkarlen spottade och hvisslade. "Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?" Han vände sig helt på stolen barnen började åter darra för den grofva, dånande rösten. "Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor ville dom skulle veta.