United States or Vanuatu ? Vote for the TOP Country of the Week !
De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var uttrycket af den renaste kärlek." "Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt världens skönaste ros." Då trädde drottningens lille son in i rummet.
Sakta vaggar dimmiga slöjan, Sagornas tärnors lätta drägt, I aningens land. Rosornas lund, Öster, du sagornas hembygd, Kulna, sorgsna Suomi-sångens, Rika, varma, blomstrande syster, Dunkelt glödande öster, du, Du lockar mig mer. Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter.
Se, de friska rosor vissna Vid ditt hjärta ren; Den, för hvilken du den plockar, Har en annan kär." "Älskar han en annan, tillgift Må hans kärlek få. Dock en åskvigg, klara himmel, Mot förrädarn sänd!" Hvar, du vida himmel, Är väl nu min älskling? Är han på en resa? Sitter han vid bägarn?
Då du varsnar henne, synes hyddan för din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett blixten halfdold af molnets slöja?
Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor. De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i girland, från axeln neråt lifvet.
Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast. Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar. "Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen.
Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman. Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla färger.
Med fantasiens skuggspel är jag nöjd, Blott den beständigt för mitt öga ter Den stund, då jag var säll, fastän bedragen. Då skall jag än, när Minnas vår förgått Och hennes kinder inga rosor bära, Se henne ung och salig i min famn.
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår; hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm.
Bakom henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett regn av gula rosor. Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden. Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta »boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.