Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Men då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började läsningen af ert svar.
Men den raske Mattias Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln, Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka. "Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin; Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här, Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."
Blif henne ej oblid du, Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; Hon var den enda på jorden, Som fått en glädje af mig!" Ljuf föll på Oihonnas kind En tår vid åldrige kungens ord, Men snart till ändrade syner Flög klarnad åter dess blick. Vid stranden ett härskri ljöd, Med stormens brusning, med åskans dån Förmäldes klangen af sköldar Och kämpars jublande rop.
Frisk blåser en vind från nord; När vattnen dagas i morgon, kung, Ett åskmoln för den af segel Emot din bäfvande strand'." Den åldrige slöt. Ett sken Af rodnad syntes på flickans kind. "Hvi hotar", sporde hon sakta, "Oihonnas hjälte ditt land?" Då talte Morannal än: "En skatt jag äger, han fordrar den; I bardens toner den klingat Och lockat ynglingens håg. O dotter, förnim hans ord!
Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag själf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det var afton, då jag nådde min väns boning.
Ren ilade trafvarn, Eggad af tömmen, förbi, då ett mildt "God afton!" ur släden Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten. Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas: "Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra, Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden; Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret."
Den vänliga flickan Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke, Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje, Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta. Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol, Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik, Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna. Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren.
Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner Den åldrige och ger till svar: "När solen strålar, höge furste, mild och klar, Är jorden strålande också; Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, Då mulnar jorden ock i sorg." Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser. Den ädla flickan kommit nyss Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; Den gamle varsnar henne nu.
Furst Voldmar såg med nåd Den åldrige och talade och sade: "Vladimir, från mitt slott I morgon ren af tunga värf jag kallas, Jag får ej dröja kvar, Att ej ett oblidt öga ser min lycka. Men du skall lefva här, Din trohet här skall härska i mitt ställe Hvad du befaller, skall I slottet ljuda som min egen vilja.
Dagens Ord
Andra Tittar