United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Förstenad släppte Folke Filbyter tygeln och lät hästen stå stilla. Det var en varm dag och han hade hängt järnhatten på sadeln. En stark lukt av rökelse slog honom till mötes ur gallret och några tjänare sporde om de okändes ärende. Snart fick han syn på ett åldersfagert och skarpt forskande ansikte.
Men kom ihåg, vad jag har sagt dig. De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra fram emot slottet, han höll tygeln om armen. Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag skall tro? Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig det minsta om dig som brudgum. Du är åtminstone ärlig i vissa saker, sade han bittert.
Men den raske Mattias Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln, Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka. "Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin; Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här, Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."
Pinglet av sådana små kläppar och kulor, som allmänt brukades på betsel, väckte hos de båda vandrarna en förmodan, att det också möjligen fanns en hand med, som höll i tygeln. De båda männen drogo därför sina svärd, och Hallsten, som aldrig ville gå miste om en fara, ställde sig med fötterna brett i sär mitt på stigen. Ingemund sköt honom åt sidan. Du har elddonen, sade han.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt, Blume trodde ej sitt öga, det var Spelt; Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit, Var ett hufvud högre nu, än förr han varit, Rak som trots en yngling bar han sina år, Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår, Anletet, med kinden slät och näsan tvagen, Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse: »Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar i sin ägares hand och vänligt emottages av honom!
Han kände för ett ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager större krafter i anspråk än dem Sven en gång visade sig äga, då han inför de förvånade djäknarne "kysste" släggan. Brackander delade ej denna gång Spöqvists munterhet.
Du behöver inte frukta redliga män. Vi äro inga fiender och stå färdiga att hjälpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina egna bröder. Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade några fiender annat än på Folketuna. Menar du Folke Filbyter och hans söner? Vilka annars? Bröderna stodo tysta i mörkret och Ingemund släppte tygeln.
Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.
Och om han sätter dig i fängelse. Ja, så sover jag inte bättre i själastugor och härbärgen. Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna ströko baklänges, så att han blev stående alldeles ensam. Han höll ännu fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden. Överst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde i den och läste besvärjelser.