United States or Guyana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjämt där den andra går. Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de. Försvunnen var en blodig dag, Det var på Lemos strand, De slagnas sista andedrag Ren tystnat efter hand; Det mörknade kring land och haf Och lugn var natten som en graf.
"Trädgård, portal och brunnar må finnas kvar, det medgifver jag. Men hvem kan säga, om vår moder ännu lefver och med glädje skulle välkomna oss? Måhända skall återseendet förunnas oss först i himmelen? Och systrarna, som vi lämnade såsom små barn, hafva nu säkert redan fått egna hem, make och barn. De skulle möta oss såsom främlingar och förblifva främlingar för oss."
D. Faalna, när tu med mig dantzar. M. Drick en skåål! Hvem borier först? D. Tu, som får en evig törst. M. Spela vi, trotz hvad thet giäller? D. Siälen, när tu tig så ställer. M. Lefver så, att hvar man merker Al vår glädies bång och liud! D. Ah, det onda, som tu verkar, Ropar nogsampt up til Gud. D. Viltu Gudi dräggen gifva? M. Mine barn få nog äntå. D. Tu i helvetet och så.
Mycket är försvunnet, som fordom varit; Lifvet lefver så, det är tingens gång. Ett är kvar. Den arm, som år försvagat, Kan jag höja till seger än, Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet Kasta kungligt leende bort och dö. Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet Hof den gamle sin hjässa hög, Lät sin kungamantel på klippan falla Och för dagen blottade barmens ärr.
"Hvar är Tomas? Lefver han allena Och är icke här bland sina bröder?" Så han sade. Långt ifrån i torpet Satt den ädle Tomas hos sin flicka. Men han drog just nu sin hand ur hennes. "Hvad är detta?" sade han förvånad, "Ser mitt öga, eller ser min nacke? Ögat borde skåda dig blott, flicka, Och min nacke endast svarta väggen.
FRU BINGEN. Att kunna tåla är dock hufvudstycket. v. Det där var bra. Så sade ock min mor. FRU BINGEN. I synnerhet, herr Dann, när man beror. v. DANN. Beror? FRU BINGEN. Ja, såsom jag och många andra, Som haft vår bättre tid och sett den vandra. Vi lefva sen på nåd. v. Min bästa fru, Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra. Ni lefver här på ingens nåder nu.
Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er. Tredje scenen. De förre. Johan Fleming. Min bror, du lefver, du är fri! Håll Johan! Vår ära vi förtrodde i din hand. Hur har du fylt ditt värf? JOHAN FLEMING. Anklaga mig! Mitt svar... OLOF KLAESSON. Fort! För det svaret trotsar här jag döden nu.
Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss själfva, innan han slutar." "Så sant Herren lefver!
Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade känslan af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig själf: »Vänta bara! Den som lefver får se.»
Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt, Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske, Ett mål för hätska fienders begabbelser Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus, Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.