Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 maj 2025
Herr Gyllendeg "ville låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur och stadens plågoris." Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag.
På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa.
Han hade burit sig "onödigt dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och kollegium.
"Nej, gossar", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, "vi gå bort härifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för rektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans får." "Huru skall han få veta det?" anmärkte veteranen buttert.
Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla. Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.
Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss själfva, innan han slutar." "Så sant Herren lefver!
Jag menar, herr rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det säger jag."
En af årets märkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen, just då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet, supplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna.
Sport? Männen älska sport?... Dumheter! Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle försiggå om tre dagar. Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen vid stranden.
Väl var man van vid en ganska variabel och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas betala skadan redan." Vidare fick han icke säga.
Dagens Ord
Andra Tittar