United States or Madagascar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag kände ej verlden. Tillfriskningstiden blef mig stundom lång.
"Det skulle varit bättre," sade han sedan med beklämd stämma, "om du uppriktigt och öppet hade talat om det för mig." Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig. "Det är sant, Arvis lexor ." Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå. När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än någonsin.
Ja, hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade med en liten inställsam blick på magistern: Inte anser jag att lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag. Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa. Nog ha vi ofta haft svårare lexor, sekunderade Agnes Lund och rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.
Frågorna gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna. Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var ett arbete som betalade sig.
Och ändock kom anmärkningsboken hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa lexor. Det är lögn, sa Johan. Ja, men det står här i alla fall, sa fadern. Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på studentexamen. När höstterminen var slut for man åter till landet.
Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung, tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina lexor när man gick hemifrån.
Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt år läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i skolan också, men blott till åren, ty förståndet var äldre.
Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för henne.
På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa.
I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme hvarandras händer.