United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herr Gyllendeg "ville låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur och stadens plågoris." Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag.
Hvar är mitt spanska rör? Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!" Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet och vrede, ut till sin äng. Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och infunnit sig som åskådare.
Tacka Gud, om det blir en usel grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer." "Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron. "Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen." "Tviskinn och brända bullor!
Jag menar, herr rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det säger jag."
Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. "Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I skolen bli möra som knäckebröd."
Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt kammargolf. "Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig lefvande, sprakved?"
"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng af sådana yrfän", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt till hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig såsom agnar för en storm.
"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt, hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får." Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar, hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna.
Redan innan det andra slaget hann måttas, var följande samtal å bane: "Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!" "Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.
Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender: tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och ensam i världen.