United States or Serbia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Stackars, stackars unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina fattiga bröst. Stackars, stac Hennes röst drunknade i tårar. Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, med munnen alldeles vidöppen. Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel.
Nu ska jag säga dig en sak: jag vet , att pastorskan gärna skulle vilja ha en ny sockerskål med lock till, en sådan där i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad är det nu han heter Dahlquist! Just han, ja! Och den kostar inte mer än 125 kronor, och så kunde ni sätta undan det som blir över till en konfirmationskostym åt någon, som har ont om det. Stellan såg på henne, bara såg... Ja, det vet jag.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen... Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.
Inom sig kände Stellan ingenting annat än en stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt. Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som hjärtat. Då greps han av panik. Hur skulle det sluta?
Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle. Du kommer väl som vanligt. Visst! Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen.
För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. Han kunde ej göra en något ont. Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom. Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.
Ja, men pappa, förstår inte pappa Förstår vad? Jo, snälla pappa, förstår pappa inte Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att förklara, han tvinnade fingrarna om varandra: Ja, men förstår pappa inte Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där. Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida.
Och det kom också andra vagnar, droskor med svarta hästar. Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. Den stannade utanför nere på gatan . Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi många, många gånger. Men stannat hade den aldrig. Och också den var i parad . För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför att han inte fick följa sin mor till sista vilan.
Nu var det en stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv... Stellan förstod ögonblickligen: I en sådan skola kunde han inte gå! Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, kunde han inte vara tillsammans. Han ville inte. Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant. De gingo tvärs över gatan in genom en hög port.
Och så hade det dragit ut på tiden. Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit lös Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader.