Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 juli 2025
De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade. Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap.
Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad. Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade öfverljudt åt hvarandra. Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?
Det var mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa.
Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade han med. Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från bordet.
Han skrattade till men i sjelfva skrattet låg någonting annat, som skymtade igenom och hans röst, som skulle vara skämtsam och lätt sarkastisk blef klanglös och osäker då han svarade: »Osvald ge mig solen! Nej, det går inte. Men solen kommer väl en gång, förr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och tidningsartiklar.
Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade han med. Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från bordet.
Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han: Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar! Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag.
En vacker dag somnade Rellu in vid lästen, satt och sof midt på sjelfva förmiddagen. Det stackars hufvudet hade fallit litet framåt, händerna hängde slappt i skötet på honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den bräckliga gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, när han så hjelplöst ursägtande såg upp till henne: Förlåt, hustru!
Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting. Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för att de skulle få en annan, bättre. Fru Hartman skrattade. Du öfverdrifver, Lisi. Sådant där förargar mig. Vi skola tala om annat. Gärna för mig. Ditt ideal tyks ännu vistas i staden fröken Verther, menar jag. Ja, det gör hon. Kommer hon att dröja länge? Jag vet inte.
Finns kanske lika många kvar där ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt geten! Kluck, kluck " Det lät som om mannen skrattade. "Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. Ja säg ifrån med ens, om ni har fler."
Dagens Ord
Andra Tittar