United States or Iran ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den börjar med en mycket skämtsam karakteristik af Jacques Prieur som en representant för en typ af unga män, hvilka sagt farväl åt »intellektualiteten» och bemöda sig att tillkämpa sig den frihet, som består i oberoendet af alla litterära och filosofiska idéer.
»Låt oss njuta af världen sådan den nu en gång är», sade Renan. »Den bör inte tas på allvar. Den är en fars, ett verk af någon skämtsam demiurg.» Detta var också på det stora hela taget Anatole Frances mening, ännu på den tiden då han vandrade i Epikurus' trädgård och lät abbé Jérôme Coignard affatta visa tänkespråk om Gud och världen.
Från Rom, Paris, kanske från Höga Porten En turk till målare, ja, det går an; Man kunde sitta för en sådan man. v. DANN. Mamselln är skämtsam Nej, förklara Er närmare! Hur skall jag det förstå, Att någon kan en konstnär vara Och vara här i denna gömda vrå? En konstnär, onkel, trifves bara Bland idealer, lita ni därpå!
Droppe för droppe köpte Aposteln den vita råttans hemligheter. Han fick en lista med syndares namn och började en jätteprocess i skolan. De dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen, raljerande skämtsam. Louise, som icke kände anledningen, sade: Vet du vad, Paulus, så här glad har du inte varit, sen vi voro fästeman och fästemö.
Han skrattade till men i sjelfva skrattet låg någonting annat, som skymtade igenom och hans röst, som skulle vara skämtsam och lätt sarkastisk blef klanglös och osäker då han svarade: »Osvald ge mig solen! Nej, det går inte. Men solen kommer väl en gång, förr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och tidningsartiklar.
Det låg en stämning af stilla melankoli öfver dem båda. Hon berättade om sin sjukdom i lätta, lekfulla ord, men med en röst som darrade. Kvällsluften var fuktig och rå; hon hostade mycket. Alltsomoftast måste hon påminna honom om att han gick för fort och stanna med handen på bröstet, stridande mot andnöd och hjertklappning. Men så fortsatte hon, talande i skämtsam ton om att hon snart skulle dö.
Gud är alls icke »Gud»: hvad människorna kalla så, är i verkligheten en »okunnig och plump demiurg», alls inte skämtsam och välvillig som Renan trodde, utan en egenkär och illvillig varelse.
»Trodde ni inte det?» Hans ton var skämtsam men med en underklang af ömhet. »Åhjo. Det visste jag nog; det vet ni nog!» När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall: »Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i gropen?» Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade: »Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag törs.» »Törs?
Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton: »Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.» »Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.» Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka. Räddningen hvar fans räddningen?
Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.