United States or Algeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade han. Där är mycket fantasi i era ögon. När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom. Kom in! sade han. Jag har ett ord att säga dig. Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda.
Ack, jag ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är jag nu, ett orenadt kläde". "Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det oaktadt, då du äger min kärlek?" "Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig.
Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren." När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.
Där låg med grefve Douglas död Hew af Montgomri, sir; Den tappre David Lewdal, Hans systerson, låg där. Med honom Karl af Murrey, Som ingen fotbredd vek, Hew Maxwel, ock en lord af land, Med Douglas låg där blek. Vid gryningen man bar dem bort På björk och hasselträn, Och mången änka kom med sorg Och bar sin make dän. O Tiwedal, du klaga må, Northumberland, ej le!
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista dagar medelst allehanda spritvaror. Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina möbler.
Bunden låg på golfvet ren min make, Blod var gjutet, våldet rådde, nöden Var som störst och ingen hjälp att vänta. Själf af åtta armar gripen, slets jag, Som ett byte mellan rofdjur slites; Då kom räddarn, då var hjälpen närmast, Molnets broder bröt som storm i stugan, Och förtrycket vek, de fräcka föllo.
När den gamle så sin dotter hörde, Såg den öfvergifna vid sin sida, Tog med bruten röst han åter ordet "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter! Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad, Värn i nöden, fader, broder, make, Allt med honom är för dig förloradt, Allt du mistat, intet står dig åter."
Din Erland skall växa upp och vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och din Guds välsignelse vila däröver. Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min första och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du, min make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!
Men under det hon sjunger med i den nya sången, riktas säkert hennes blickar mången gång mot de ljusa portarna, liksom om hon väntade någon. Hvem väntar hon på? Hon är ju nu återförenad med sina kära. Modern har återfunnit sitt barn, makan sin make. Hvem är det då hon väntar på? Jo, på alla de kära små barnen, som hon här nere undervisat och försökt leda till frälsaren. Hon vill möta dem hos Gud.
Du, min flicka, du, mitt hjärta, Ville du min maka blifva? "O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre står jag i ett värdshus, Till en blank pokal förvandlad, Än jag dig till make tager." Och jag blir den unga värden, Och så är du likafullt min. "O hur dårligt, djärfva gosse!