United States or Republic of the Congo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket människan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin betydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller, sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af längtan att en gång i honom få sofva.
Moder till fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand". "På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka. Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".
Haf, tålamod, du gäst från högre trakter! Din pröfvotid är hård, men icke lång; Det blir en natt, som söfver dina vakter Och för dig sakta ur din bojas tvång. Snart skall du, själf befriad lyfta vingen Och fly från jorden, en förklarad hamn, Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen Din himmel nå i fosterlandets famn. Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Kom med röda händer.
Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".
Denna omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad brinner upp.
Ditt hjärta sofver, men din ande vakar, Din skuggbild är det, som så kärligt ser Ur hvarje blommas daggbestänkta öga; Med fågelsången, som ur parken skallar, Melodiskt blandad, når din röst mitt öra: En hviskning sänder du i hvarje fläkt, Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar; Och jag förstår din vink och lyder den. O, hvad är sorgen, på hvars altar vi, Nattvandrande i stoftets dalar, offra?
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt. Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu.
Det var mystiskt, och sorgen fick ett helt följe af ovanliga förnimmelser. Aldrig hade gossen varit föremål för så mycket deltagande, och aldrig hade han känt så många varma händer, hört så många vänliga ord. Om söndagen läste fadern en predikan af Wallin öfver texten: Vår vän är icke död, men hon sofver.
Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då. De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda.