United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om Bella Italia sjöng han ändå, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång, På sångaregossen ock tänker. Och tåren försvinner från afmagrad kind, När värmande vårsolen blänker. Om Bella Italia sjunger han då, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Anna H m Preinitz. Broderskärlek.
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Det är kallt i afton. Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till trots.
Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på att det fanns något i fickorna. Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte lill'pipa. Maglena höll stickorna i handen. Hon luktade på dem.
En underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.
Då har du ock varit med om att på sjungande slädföre vid bjällrors klang med ett par frustande, ångande hästar i tömmarna låta skogens träd åka fram mot hemmet för att där blifva friska stockar i rödmålad vägg eller värmande vinterbrasor på hemmets härd. Ja, säg själf, du svenska gosse, är det inte friskt i skogen? För våra allra minsta. Goda vänner.
När han nu detta ser i den åter klarnade vågen, längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek. Eko, den föraktade, sörjer honom dock.
Men så talade väl den ena och andra ibland dem: "O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias! Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte In i hans stuga närhelst, då måste beständigt en kärfve Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn. Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord men också aldrig mer af en värmande smekning ... Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det också det också det.
I dessa yttre lefnadsformer röra sig den själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro visserligen tecknade blott i sina enklaste drag.