Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 september 2025
Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår I glöd föll ned på lågande kinden; En stund han teg, då klarnade blickens glans, Och brusande göts hans smärta i ord: 'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung, Åt glömskans natt, åt tystnadens öde? Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
Hur skall mitt hjärta blifva lugnt? Till hvem skall jag mig vända?» Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på kyrkogolfvet i världen samman med henne Helena. Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig. Och läste samma vers hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon läste sig fram.
Efter fåfänga försök att undvika detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker, och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena, yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?"
Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden. "Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten.
Mig förunnad är du nu af tsaren, Att du ej må dra till Fågelfältet. Sin välsignelse till dig han sänder. Gif din fana hvem du vill att bäras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne Boschko Jugovitsch till svar dock: "Vandra du till hvita borgen åter! Jag, min syster, må ej dväljas hemma.
Hugad är drotten nu att tala, Svärja han vill sin ed, det är löftets stund. "Upp", talar han, "lyssnen, I män, Den gamle ekens svällande sommarlöf, Vuxna på nytt kring gråa stammen, Härjad af stridens stormar så mången gång. Hvem finnes blande eder som ren På blomsterängar kufvade fjärlar, när Fjärran på Morvens strand Dunkomar Bleknande bet min glafven med blodig tand?
Vår uppståndne Herre och frälsare förlossar och frigör hvar och en, som i tron kommer till honom med en sådan längtan i hjärtat och en sådan bön på läpparna. Vi måste riktigt minnas, att Jesus har uppstått för att rättfärdiggöra oss. Och hvem har ej känt sorg och bedröfvelse öfver svagheter och brister, som liksom gå igen, när vi trodde oss hafva för alltid öfvervunnit dem?
Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd? Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom. Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta. Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade.
Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen. Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln och satte den på hufvudet. Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner. "Der kommer hon ju," sade John. "Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.
EUBULOS. På dig, Du unge furste, litar jag förtröstansfullt Och vet, att dig kan anförtros min hemlighet. Så hör: där i min ringa koja finns vår kung. Den gudasände vårdas af sin moder där, Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts, I kraft och fägring träda vapensmyckad fram. LEONTES. Stort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem Har kunnat skaffa honom dessa? EUBULOS. Jag.
Dagens Ord
Andra Tittar