Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 maj 2025
Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen. Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.
Det hade förorsakat honom en hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak.
Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor. Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt! Nej det lefde det andades, började skrika: "Moj" "Ante" "Uj-Yla" "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af köld. Den unge mannen stod dum och rådlös.
Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen. Till sist skakade Kalle på huvudet. Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron. Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån.
»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl funnet, ty svaret kom genast: »Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han skall få besked.» Så ringde hon av. När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där.
Men svårt var det, hjertat bultade och alla pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar. Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.
Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel? Han andades åter djupt.
Han såg på Alma. "Du torde ha blifvit mycket skrämd?" Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning. "Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig." Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet.
Knöt så bättre den snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt matknyte i handen. Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan och styrde sina steg mot åkern.
Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, fallit och blivit sittande... Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom. Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn. Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen. Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.
Dagens Ord
Andra Tittar