United States or Belarus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som ditt, min gamle vän. Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare.
Den form av determinism, som först möter oss i filosofiens historia, är den psykologiska determinism , som formulerades av Sokrates i hans ryktbara sats: "Den, som vet det rätta, gör det rätta; ingen handlar frivilligt orätt, utan endast därför att han ej vet det rätta". Denna uppfattning var naturlig för Sokrater i följd av den entusiasm, som hos honom väckts genom upptäckten av den begreppsmässiga kunskapens allmängiltiga värde.
Den glada leken hade fortfarit länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen uppstått genom eld eller fuktighet utan en helt manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina föreställningar!
Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade sjuklingar hade att ägna honom. Hermione tillade: Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död.
Sokrates, ehuru själv ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom. Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom dygden.
Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig. Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande genomträngd ton: Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm? Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
Det, som nu följde, påminde om Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de band, som inskränka hennes krafter.
De bevis, som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt, att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt. Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa.
Samma psykologiska misstag, som Sokrates i detta hänseende begick, präglade också den allmänna tankeriktningen under det tidevarv, som just därför kallas upplysningstiden , den tid, då man trodde att i stort sett inte annat behövde göras för att föra kulturen framåt än höja förståndets upplysning. Med fördomarna och vidskepelsen skulle ock brotten och lasterna försvinna.
Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel? Han andades åter djupt.