United States or Singapore ? Vote for the TOP Country of the Week !
En kunde mest tro att det var syndabekännelsen. Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens huvud: Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du, så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du ingen skuld, din lille stackare.
Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en stackare vet du vad hovet är då? Eklundshov förstås? Se, det kunde du!
Därmed försökte han lugna sitt samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade det på annat sätt. Jag veknade fullkomligt och önskade dem en treflig afton! Huru kunde jag vara så dum? Och det där utbrottet af kärlek om morgonen? Jag bet ihop tänderna, när jag kom ihåg det. Huru kan man förnedra sig så? Det skulle aldrig mer hända.
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt. Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor, af frun, af alla mina matmödrar.
Måste vara stilla ... stilla... Måste vara stilla ... stilla... Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet stackare redan började blifva bättre. Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom.
Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor. Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt! Nej det lefde det andades, började skrika: "Moj" "Ante" "Uj-Yla" "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af köld. Den unge mannen stod dum och rådlös.
Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned? Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom.
Äfven detta tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel, var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak. Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert öfver att hon ingenting sade.
Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet. Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig.
Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen. Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare.