United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det kan jag värkligen inte säga, ty såvidt jag kan minnas, har jag aldrig tykt om någon. Men om du skulle fatta tycke för någon? Så skulle jag också veta hålla honom fast. Det kunde ju likväl hända att han skulle förälska sig i någon annan. Omöjligt, det är inte tänkbart. Du är ung och vacker nu, men tiden går. Prata inte skräp. Jag kan nog bibehålla min makt. Hvad är det?
Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och hållet saknar nationell grund. Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion
Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots? Alldeles som ni behagar. Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit. Ja. Värkligen? Tror ni er här få en sadel. Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad. O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant? Så ofta ni blott behagar. Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig.
Antti sällskapade icke gärna med fruntimmer, men så länge Agnes var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden samtalade ja, värkligen, då kände jag ju redan dunkelt att jag var tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru tydligt han gaf luft åt de stridiga känslorna i sitt inre.
Jag mins inte att det någonsin skulle varit så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar. Och soluppgången? Det gåfvo vi inte så noga akt på Antti blef litet förlägen. Vi kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och pratade, Agnes och jag. Jag fortsatte icke omedelbart samtalet.
Ty med detsamma rann det henne i hågen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig uteslutande omkring henne. Där hade uppträdt några flicksnärtor, hvilka sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hållning och sätt. Och dem ansåg man värkligen för vackra! Det var en obegriplig smak.
Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag måste i fred få tänka och påminna mig hvad jag egentligen sagt och gjort. Plötsligt stod det alt för mig, hela mitt uppförande mot Antti i går och mina dumma, oförståndiga ord. Jag satte mig ner och knäpte ihop händerna. Gode Gud, var det värkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit åt mig, hvad som bragt mig från mina sinnen.
Hade du ledsamt i går kväll, Lisi? Nej, inte alls. Jag såg henne öppet i ögonen. Värkligen, Lisi liten? Var du så förståndig? Jag svarade ingenting. Äfven hon tystnade för ett ögonblick och betraktade mig. Hör på hon såg på Antti nu skall jag fråga dig en sak. Hon vände sig om och sänkte rösten, då hon fortsatte: Är du fallen för svartsjuka? Agnes!
Man gaf tecken, och fransäsen började. Hon stod kvar på sin plats. Hennes inre var fullt af ångest. Var det möjligt? Skulle hon värkligen blifva ouppbjuden? Någonting sådant hade ännu aldrig händt henne. Det svartnade för hennes ögon, hon kunde knappast hålla sig upprätt.
Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att du inte var med. Ni dröjde länge borta. Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp. Var det vackert? Utomordentligt vackert.