Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juli 2025
Hvad skall jag väl få höra! FRUN. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad med alla ungdomens och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och nedslagen. ERNEST. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?
Då uppgav pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig överflödig. Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom, förrän han var död.
När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den. Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset och inte i trädgården. Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån bordet med supsmörgåsen i munnen. Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans yttersta kant.
Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln. Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ... klagade hon. Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem. Sätt henne dit, sade vårdaren. Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari. Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.
Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt pojkaktigt därav glad och segerstolt, som han kände sig.
Det får inte herr Abraham säga. Fru Enberg nickar och rister av oro. I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet och stirrade framför sig. Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får aldrig mer så små och låga rum.
Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek: »Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven. Jag kan det inte. Jag kan inte.» Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och utan att kunna få ett ord över mina läppar. »Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala lugnt. Ty jag är inte orolig längre.
Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars skull hon behöft vara orolig för Bella. Tack för din uppriktighet, sade hon vänligt, då Hanna slutat, jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka.
Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg. Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade: Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig?
Dagens Ord
Andra Tittar