Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 oktober 2025
När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder, Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp. Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.
Då tog flickan ur sin gördel spännet, Tog det i sin hvita hand och sade: "Se, den litet har, är nöjd med litet; Men den mycket äger, fordrar mera. Tusen år och tusen ren har hafvet Slukat håfvor och förvärfvat skatter, Och det fordrar än mitt gyllne smycke." Så hon sade och långt hän från stranden Kastade sitt spänne ut i hafvet.
Sakta vandrade den gamle hän, Långsamt stapplande på stigen fram; I hans inre lekte tankar dock Med en anad framtids gyllne dar. Så den dunkla lunden nådde han. När Nadeschda honom vandra såg, Följde hennes blick hans tysta färd, Tills emellan gröna björkars löf Sista skymten af hans dräkt försvann.
DANIEL HJORT. Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; så hören ock den djupt föraktade den djupt föraktade, hvars fostran till en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar man trodde sig fullbordat och försäkrat. Man därför tog mig, därföre man kväfde min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, höll svärd på afstånd, nytjade min hand till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst.
Så hon talte till min varning, Att sitt gyllne äpple skydda. Moder, o att sant du talat! Ofta står jag nu på stranden, Där min älskling från mig skildes. Dän han far dit bortom molnen, Som vid hafvets rand sig höja.
OLOF KLAESSON. Så har då alt mot oss sig sammansvurit! Nu jag förstår den syn, jag såg i natt. JOHAN FLEMING. Såg henne du? OLOF KLAESSON. Det måste varit hon. Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, där muren högst sig reser upp ur fjärden. så luftig som en dimma vandra fram. På mörka lockar skeno gyllne smycken, tillsammanvirade som till en krona.
Ber till Gud den unga gossen: "Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar, Att jag granens bark må borra För att se, hvad finns i granen." Gaf åt honom Gud ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar; Och han borrar nu i granen, Finner där en vacker flicka, Hvilken lyser skön som solen. Talar då till henne gossen: "Hör mig du, min unga flicka!
Hjärtat fritt ifrån bekymmer, Flög jag förr, som vinden flyger, Fördes, som en gnista föres, For, som löfvet far i lunden, Såsom fjäriln öfver lindan, Drack mig mätt af ljufva safter Från den gyllne blommans kalkar, Som af silfver öfverstänktes.
Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och moder?" "O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes lif kostade dig". "Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den värnlösa?
Furst Voldmar log med nåd: "Ej svår, i sanning, är din sorg att hela; En bild af guld jag har, Den vill jag ge dig i din almbilds ställe." Den gamle drog en suck: "O herre, ringa är den ringes klagan, Dock helas ej hans sorg Af löftens glans och gyllne skatters skimmer. En dotter ägde jag, Hon var min lärka, hon var helgonbilden, Hon en slafvinna var, Din makt har tagit henne från mitt hjärta."
Dagens Ord
Andra Tittar