Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 juli 2025
Utanför din moders stuga Blomstra ängar, grönska lundar; Hvarje äng har silfverbäckar, Hvarje lund i sjöar speglas, Öfver alla skiner solen, Gjuter gifmildt gyllne dagen. Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger?
Den, som klagar utan uppehållan, Är den dödes olycksburna moder; Åter den, som klagar sent och tidigt, Är den dödes sorgebundna syster; Den, som klagar, när det så sig faller, Är den dödes ungdomsfriska maka. Härligt var att se, hur inpå kvällen Hjälteskaran drack det gula vinet. Med befann sig ock den veka Stojan, Drack ej vin och brännvin icke heller, Utan kaffe blott ur gyllne skålar.
Ack, ett gyllne äpple, som jag ägde, Föll i dag uti Bojanas bölja; Detta sörjer jag och kan ej tröstas." Och den smärta makan, som ej anar Något värre, svarar så gemålen: "Bed till Gud om hälsa blott, ett äpple, Mera skönt ännu, kan du dig gjuta." Häftigare blott blef hjältens smärta; Och åt sidan vände han sitt anlet För att icke se sin hulda maka.
Hed eder har han gått i gyllne sal, när uti fängelsernas grymma kval hans bröder, gömde och förgätne, lidit, för det de för sin rätt, sin frihet stridit. Mot er i döden än sitt trots han bär, och denne son, i kedjor står han här! JOHAN FLEMING. Hör upp! SIGRID. Du öde! JOHAN FLEMING. Lögn! SIGRID. Nej, honom hör!
Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!" "Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?" "Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt.
Till mig kom kungen dit uppå besök, då fridens första skörd på gyllne fält jag in med folket bärgade tillsammans. Alt var förändradt: rika parker, där nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr och bytt i åkerfält.
Den vill ej fly, Den vandrar tungt sin stig; Men, källa, mörk är denna sky, Och den förmörkar dig. Jag tänker, när jag ser dig så, Uppå min egen själ: Hur mången gyllne sky också Har bjudit den farväl, Hur mången, tung och dyster, spred Sin djupa natt i den Och kom så hastigt, ack, men skred Så långsamt bort igen!
Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck. Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf: "Kalmatar, du långt bort burna, Hvarför vill du söka värma? Hvarför värma, hvarför glädje?
Allt var lika som då; blott hon men jag såg äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, då hon kom ut från den skymda gången, och den stora, klara sjön med dess stränder och holmar och den sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes anblick. "Det var här", sade jag åt Rosa, "du en gång gjorde mig en fråga, som ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig."
Ren med gyllne vingar morgonrodnan Flugit opp ur sjön och satt i skogen, När den gamle sina söner ropte. Hög och sträng i sina hvita lockar, Satt han redan helgdagsklädd vid bordet, Och en penning, fosterlandets gåfva, Hängde vid hans blåa rock på bröstet. "Hvem af eder", frågte han allvarlig, "Står här nu med brottet på sin skuldra?" "Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.
Dagens Ord
Andra Tittar