Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 oktober 2025
Jag ville i fred och ro taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog. Nå, nu har jag kommit på andra tankar. Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården.
Solen miste sin glans; havet svartnade; himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för ett barnskrik. Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien.
Rosa talte mycket om sin släktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af henne och de ädla människor, som hon hos henne sett och lärt känna, huru viktigt det vore äfven för mig här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att jag så litet sett utåt från min blomstergård och så litet lärt känna människorna och världen!
Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang hon, som själv var helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon skrattat som den gladaste av de glada detta sorglösa, en smula frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga »klang av Frankrike». Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvällen, vaggades också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om »en smula mystik» d.
Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
Tomas kände hastigt ett styng i sitt samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria. Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste föras ut. Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp.
Dörren är igenspikad, invände doktor Karolina. Spikar kan dras ut! Stora vasen står framför dörren, invände Lizzy. Stora vaser kan flyttas! Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes intresset för fru Olgas sätt att praktisera sig in och ut undertrycka alla andra intressen. De gjorde emellertid icke några frågor, kanske övertygade om att ej erhålla några svar.
Till slut sade han: Farmor Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på Gud, ja kan inte älska Kristus, ja kan inte känna honom som ja ville Ja kan inte förklara dä på annat sätt Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum försvunnit.
Far lät mig tala och gråta och jag gjorde båda delarna länge. Till sist tystnade jag och väntade min dom; far sa: Det är så dags att tala om det där nu, sen jag legat här i veckor och hört på er. Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begått en överilad handling eller sagt ett obetänksamt ord. Slutligen strök han mig över kinden, vilket var förlåtelsen.
Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst, melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde lycka, långt lif, rikedom och många söner. Hej ho, trollen gifve dig lycka! Men plötsligt tystnade hon: Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig der hemma.
Dagens Ord
Andra Tittar