Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 maj 2025
Det har för resten ännu aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick på Edmée. Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.
Garat fortsatte ogenerat sin sång det såg nästan ut, som om han inte alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så obemärkt som möjligt. Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser.
Förste Konsuln satt med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på sig. Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på himlen. Låt oss få en smula musik eller hur, Hortense? Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes harpa från galleriet.
Där var den vackra, nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon, som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev från Petersburg.
Hon höll bägge händerna för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom in igen. Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det strax .
Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en herre, vilken det icke heller om också av andra skäl var särdeles klokt att mottaga i Tuilerierna.
Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet från kronor och lampetter herrar och damer på var sin sida. Caroline Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna hand i hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder.
Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine. Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det är hög tid, om vi skola få det avgjort, innan jag reser. Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom där är intet, intet av det du inbillar dig...
Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen, tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott genom ett tillfälligt dröjsmål Madame Bonaparte hade i sista ögonblicket bestämt sig för att byta om schal blivit räddade från explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät, i
Dagens Ord
Andra Tittar