United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Icke den, som ensam irrar här Och dricker nattens kulna dagg och söker En mossbevuxen klippas läger, nöjd, Om han på den kan för en stund förglömma, Hvad han har varit, hvad han är och blir. Hvad hvisken I uti mitt öra åter, Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld? Hvad bröt väl Minnas make? Dock, hur ljuft Att se det blod vid dolkens sidor stelna, Som brunnit nog vid Minnas sida ren!
Den lilla familjen satt en stund i skymningen framför brasan och samspråkade, och då brasan brunnit ner, tände modern lampan och klädde sig för att gå ut. Hon skulle gå till prästgården med ett dussin färdigsydda skjortor, som hon lofvat lämna i dag. Syskonen voro nu allena. "Nå, Frits, din hemlighet?" sade Anna nyfiket till brodern, som satt sig alldeles bredvid hennes säng.
Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret. Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så stannade elden av. Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld hade brunnit ibland dem.
Och när hon sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig, innan hon dog. Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.
Ljusen ha brunnit ned, allt är tyst. Då ringer det till Angelus. Det är helgdag. Jag får fatt på den katolska bönboken och läser: De profundis clamavi ad Te, domine. Tröstad sjunker jag sedan ned på sängen som en död. Söndagen den 26 juli 1896. En cyklon förhärjar Jardin des Plantes. Tidningarna skildra detaljerna därav, vilka på ett egendomligt sätt intressera mig, jag vet inte av vad skäl.
I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor. Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade »bindbrefvet» på margaretadagen under årets vackraste tid?
Och krigets skaror hade ren försvunnit Ifrån den nejd, där först de mött hvarann; Men på det fält, där striden hetast brunnit, Stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Han stod där ensam i den hemska runden Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Jag får väl tala tala med henne I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst. Det är hon, sade Gusten och grinade. Och rösten sade: Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa.
Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.» »Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det vet du.» »Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn!
Det är förbannelsen som satt hennes instinktlif i rörelse, det är gamle Pommers vilja som ätit ut hennes egen. Men när nu det gamla huset brunnit, när de materiella tingen, som bundit henne vid materien, gått upp i rök, då får hennes undertryckta vilja till det goda möjlighet att göra sig gällande.