Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 oktober 2025
Men Anderssons barn grävde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson för skams skull tagit ur mun. Hur blir det med hyran? frågade madam Andersson. Jo se, jag har tingat halva tunnlandet söder om björkarna, och det lär ska bli tjugu riksdaler om året. Men så får en ju lån till virket och sånt och det blir räntor förstås Hur mycket blir det, Andersson lille? Ja, det vete fan.
Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång vänligt med handen och trippade in. Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter.
Vinden spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna. Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra stund efter alla de andra. Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt. Och så var det Evelin. Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård!
Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han få se något rart. Vad är det? frågade Aposteln. Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång.
Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln.
Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, och de lummiga kronorna, hvari nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade nu marken.
Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det just så där lite i skymundan Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.
Du tycker väl om skog du, kan jag tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du lyda, eller hur? Skall strandparken fällas, herr patron? frågade Peltonen, alla mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket från stan far hit för att se på. Allt ihop? Jag tror, han muckar emot, fähund?
Till och med gården var städad, rishögen buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad, gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst. Också i fruns rum stod fönstret öppet.
Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden. Det brinner i stan, sade han. Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas spirande rågfält.
Dagens Ord
Andra Tittar