Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 juli 2025
Han såg henne som i en spegel, henne skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta på Drumsö. Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet.
Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt annan smak än du. Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
Din kind skall blekna där, Din lätta dräkt mot storm och fläkt Ej något värn beskär. Ej moders röst, ej systrars tröst Skall finna dina spår. En kvinnas barm blir kall som varm; Farväl! Jag ensam går." "Farväl, min mor! Din dotter for Med den, hon trohet svor. Farväl! Ej mer, o systrar, er I hemmets sal jag ser. Se dagens sken!
Ty handlar hon för egen skull, för deras ej, Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång. Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd. Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske Som lifvets sista känsla i sin barm mot den, Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans! TEKMESSA. Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord, Så hör det: in i döden än han höll dig kär.
Tårad Ropar dem den gamle an och ber dem, Ber vid himlen, månens ljus och solens, Taga honom opp ombord och bringa Fram till Latiens strand. Och Latiens söner Buro i sin barm ett ädelt hjärta, Ädelt hjärta och för himlen fruktan. Upp de togo kungen på sitt fartyg, Bragte honom till sitt land.
Tankfull satt kung Fjalar, Talte sedan med trotsigt lugn: "Ord jag hört om makter, dem ingen skådat, Och på drömmars väsen jag bjuds att tro. Ovan är jag att på andra lita, Stöd jag fann i min egen barm. Så jag mänskor kufvat och ödets roder Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand. Sanning må det vara: Fjalar åldras, Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå. Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar. O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer. Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig.
Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde, Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren. Men då hon slutat visan och blott med lekande händer Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder, Reste den gamle sig opp från sin stol.
Lyckan är visserligen icke beroende av yttre förhållanden, utan alstras ur vårt eget hjärta, men detta slår sundare och kraftigare, då det klappar mot modern naturens friska barm.
Vad hennes barm hävde sig, då hon lade Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig! Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med någon förtrogen.
Dagens Ord
Andra Tittar