Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Antti min röst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt flämtande hviskningar. Antti tycker du om mig, älskar du mig, säg! Glömmer du mig aldrig, aldrig jag skulle inte stå ut med det, hör du, jag skulle inte stå ut med det. Jag skulle säkert bli galen Antti, du får ej göra det! Men Lisi, hvad i all världen ? Han blef förvånad och sökte göra sig lös. Hvad nu? Hvem skulle tro
Där trägårdsstaketet, där porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken föreföll mig bekant. Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt? Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.
Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren.
Antti, svara ärligt, ville du hafva mig och ingen annan? Hör på, Lisi, det här börjar besvära mig. Hvarför svarar du inte? Därför att din fråga är så ytterst oförnuftig. Hans köld sårade mig. Mina armar löste sig och föllo maktlöst ned. Jag vände mig bort, satte mig åter på min stol och tog tidningen i handen. Hvad går åt dig, Lisi? Du har aldrig varit sådan förut!
Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet. Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla.
Jag mins inte att det någonsin skulle varit så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar. Och soluppgången? Det gåfvo vi inte så noga akt på Antti blef litet förlägen. Vi kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och pratade, Agnes och jag. Jag fortsatte icke omedelbart samtalet.
Agnes böjde sig lätt åt sidan och kastade åter på honom samma förföriska, farliga blick. Hvar fick hon denna smältande blick, som återgaf känslans finaste vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med ögon olika andra dödligas? Vill ni inte säga det? upprepade Antti ännu en gång. Ni skulle blifva en helt och hållet annan människa. Tror ni det? Vill ni hålla vad?
Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig... Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra. Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag.
Om hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga på någons knä.
Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant? Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka. Ääää Ääää Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade. Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen.
Dagens Ord
Andra Tittar