Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör tillfredsställa hela vårt väsen. Och skaldekonst, sade ni? Antti blef ifrig. Kan man värkligen påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi? Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!
Lyyli, gråt inte, liten gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde. Hvad? Har Agnes har fröken Verther redan kommit? Ja, ja, gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute. Och barnen se så här ut?
Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade. Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi. Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.
Ja? Men om ? Om ni skulle förändra er till och med här i ert eget bo, här i småstadens trygghet. Hvad skulle ni då säga? Om ni plötsligt midt i edra fasta principer skulle vakna och finna er vara en alldeles annan människa? Antti smålog. Hvilka barnsligheter! Osvuret är bäst. Det händer så märkvärdiga saker. Hvad åsyftade hon? Hade hon någonting i sinnet?
Antti kom till mig och försökte se mig i ögonen. Hvad betyder det där? frågade han och smålog. Ingenting, Antti. Det betyder ingenting. Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk. Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk? Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se huru jag rodnade. Antti smekte min kind. Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.
Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde. Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar. Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet? Nej, nej. Hon skrattade och skakade på hufvudet.
Mängden omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam. Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig skulle glömma henne. Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade ledsamt efter henne.
Antti är den älsta, han har redan fylt fyra år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara. Det piggade genast upp mig att få tala om barnen. Heter han Antti? Hvarför just Antti? Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också Antti. Jaså jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna?
Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag skulle tagit emot. De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal. Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter? I högsta grad. Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti.
Hörde han, såg han hvad som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han gjorde det, hvarför var han så kall, så likgiltig? Antti ! Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och bön. De hörde ingenting, de samtalade blott vidare. Hvad hade de så mycket att tala om?
Dagens Ord
Andra Tittar