Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Hur i herrans namn har du stält till så galet? Ja, nå kära Antti, gå nu och fråga inte. Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan, och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände.
Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade. Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig. Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll? Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn. Inte kan jag rida. Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig. Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi? Jag stannar hemma.
Min tjänarinna hade icke varit ute stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem. Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så ger mamma socker åt er.
Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet. Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var!
Jag svarade ingenting, min blod svallade ännu, och tidningen skrynklades mellan mina fingrar. Men det oaktadt hördes en röst i mitt inre som sade att han hade rätt, att mitt uppförande var ovanligt och underligt. Jag försökte därför lugna mig så mycket jag kunde. Antti såg på klockan. Nu är det tid att gå. Kommer du med? Jag utkämpade ett ögonblicks tyst kamp, förrän jag sakta svarade: Ja.
Hon var visst i djupet af sitt hjärta mycket ledsen på mig, men jag var värkligen inte häller god på henne. Antti fattade med ena handen i bryggan för att hålla båten stadig, och bjöd den andra åt Agnes. Bryggan var något högre, Agnes stälde sig på dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned. Ni skall inte falla! Får jag stiga på ert knä? Var så god.
Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet fortsatte han: Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by? Antti såg ännu ej upp.
Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots? Alldeles som ni behagar. Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit. Ja. Värkligen? Tror ni er här få en sadel. Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad. O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant? Så ofta ni blott behagar. Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig.
Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann behag i.
Antti svarade blott genom att frågande stirra på henne; men småningom begynte hans blick af någon obestämd anledning likasom vekna. Agnes märkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett belåtet, litet skratt. Förrän hvad då? Skall jag säga er det? Ja, säg det! Han var ännu allvarsam, men rösten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke ens närmelsevis samma kraftiga bestämdhet som nyss.
Dagens Ord
Andra Tittar