Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Om också Antti ångrade sig, bad om förlåtelse, på sina knän bönföll om en smekning ej ens då. Nej! Det hördes steg på gården. Jag vände mig om och såg Antti komma. Han gick raskt, svängde gladt sin käpp och smålog uppåt fönstret. Jag hann icke tänka någonting. Men öfver panna och tinningar kände jag ett egendomligt tryck. Hvarför kom han? Han hade kunnat stanna där han var. Han fick ringa.
Jag skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag berättade dig någonting. Hvad skulle du berätta? Rör det Antti? Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i skratt. Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog redan i går.
Hon vände sig till mig. Vet du om hvem jag talar? Om Antti, gissar jag. Precis. Du blir väl inte ledsen? Ingalunda. Hvad skulle du säga, om du såge honom här vid mina fötter? Hvad skulle jag kunna säga Min strupe sammansnördes, så att jag blott med möda kunde tala. Om jag i alla fall skulle få bukt på honom ? Hon smålog, såg fortfarande i taket och gungade med foten.
Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var? Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning. Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam? Det blir utmärkt bra, utropade Agnes. Men jag motsatte mig förslaget.
Där träffas vi således. Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid fönstret och såg efter henne. Hvad tycker du om henne? Antti svarade ej genast. Är hon inte bedårande? Bedårande? Hon? En lättsinnig kokett är hon. Fördärfvad och njutningslysten. Besynnerligt jag hörde detta med nöje.
Nå men, nu är ni började Antti. Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga, intelligenta, utvecklade ah, jag skulle inte mera komma till rätta annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris. Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog.
Jag sysslade med ett och annat, under det tankarna gingo sina egna vägar. Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas. Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet, ett rof för stridiga känslor.
Hälsade inte Antti? Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte, fastän vi gingo tätt förbi hvarandra. Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut. Ögonen bländas af att blicka in i solen. Så är det. Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var med. Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med en biljett i handen.
På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen. Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna. Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog. Det kan väl inte hjälpas då. Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade.
Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig. Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida vind lika hastigt. Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti. Men Lisi mår illa Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst. Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det. Hon smålog och nickade åt mig. Icke sant, Lisi? Fortsätt ni bara.
Dagens Ord
Andra Tittar