Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt. Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen. Med nyfikenhet väntade jag på hans svar. Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig. Och likväl vågar ni inte hålla vad.
Antti sade detta med undertrykt, klanglös röst, som om han talat i sömnen. Att Agnes vidrört honom med foten och hennes närhet de sutto tätt invid hvarandra hade tydligen alldeles förvirrat hans tankar. Han såg sig obeslutsamt omkring, höll ännu med ena handen i bryggan och kunde icke få klart för sig hvad han borde göra.
Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet, då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom.
Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för denna gång lämna er. Träffas vi ännu? Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller huru, herr Reijola? Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför tykte jag att han höll den altför länge? Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti. Troligtvis, svarade hon.
Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra. Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad. Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd.
Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med! Jag lade bort min tallrik och följde dem. Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne.
Han höll som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln, och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och såg alldeles faslig ut. Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och själfsvåld.
Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att du inte var med. Ni dröjde länge borta. Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp. Var det vackert? Utomordentligt vackert.
Det svindlade för mina ögon när jag tänkte på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta bakom holmarna. Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans och hade ledsamt då vi voro skilda.
Agnes skrattade. Säger ni detta värkligen på fullt allvar? Naturligtvis. Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå. Tillägger ni inte: den finska folkvisan? Den finska jämte andra. Säg med detsamma: framför andra. Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!
Dagens Ord
Andra Tittar