Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och Alma sutto vid bordsändan och talade om annat. "Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark. "Borde vi då vara det?" frågade Alma. "Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."
Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne. "Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet. Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det? Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...
Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med samtalet. "Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna gissa." "Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande. "Man har sina märken." "Se på! Får jag fråga hurudana märken?" "Måste jag verkligen säga?" "Naturligtvis."
Nymark spände skridskorna på hennes fötter och bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt, och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel. Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt.
Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på henne i salongen. "Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är," sade han, då Alma inträdde. "Verkligen?" "Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord." "Ni måtte vara kännare." "Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det."
Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga vattnet och tog sedan barnen med sig upp. Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren. "Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens rum. Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och lade sig äfven sjelf. Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring henne.
"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur mycket man redan talar om er." Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås. "Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?" "Jo. Jag kan inte dröja här längre." "Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det?
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.» Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.
Modern fick nu bekräftelse på, hvad hon anat, att han då hade sökt upp Alma i hennes bostad. Den unga flickan beskref deras möte; och ur hennes ord slog kylan vid detta möte omisskänneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda ögonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt förhållande till hvarandra.
Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp. Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard
Dagens Ord
Andra Tittar