Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 september 2025
En suck pressade sig ur hans bröst, medan han gick ned till bäcken med hornet och hämtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snö och gav henne att dricka. Ibland trodde han sig märka under fingrarna, att hon rörde på läpparna och svalde en droppe. Men hur ofta han än kände på ögonen, lågo de lika slutna, och hon vaknade icke.
O du, som sjunker stum och sluten ned Ur molnens rymd på svarta vingar, Förnim den sorgsnes klagan, milda natt, Förnim den olycksaliges förtviflan! Hvems är den röst, ur klippans refvor irrar, Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet, Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes?
Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck. Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke röra vid honom. Han slåss! akta er, upplyste Robert.
Nu vilar jag gott, sade riddaren. En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en stund därefter frågade: Sorgbarn, sover du? Nej. Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade, som alltid, om tröst och död.
Höge gudar, när Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod, Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej, Hur ondskan yfves och det goda trampas ned? Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare Än mina, denna klagan gått; högborna män, Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck. Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs Till mig om trohet tala och om otrohet, Hvem är af oss den trogne?
Orörlig var min fot vid marken häftad, Mitt bröst var länge utan suck och stämma, Tills jag omsider såg, hur mer och mer Den älskade i skogens djup försvann. Då fick jag klagoröstens gåfva åter Och ropade med hemsk förtviflan: Minna! Men blott ur bergens sorgsna grottor kom I långa suckar återsvaret: Minna. Hon vandrar! Hjärta, frågar du hvarthän?
Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan: "Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera; Borta är den långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget. Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden, Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Ingen menniska har sett oss, ingen skall få veta det, jag svär att det inte ens i min dödsstund skall komma öfver mina läppar. Alma, älskade, haf förbarmande med mig." Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa. "Lugna dig nu, var rask!" Han strök sakta hennes skuldror. "Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund." Alma svarade med en klagande suck.
Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck. Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf: "Kalmatar, du långt bort burna, Hvarför vill du söka värma? Hvarför värma, hvarför glädje?
"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp med att vara svartsjuk på fosterlandet." "John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. Jag måste ju," tillade hon med en suck. "Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.
Dagens Ord
Andra Tittar