United States or Falkland Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben. Av vem har du fått all den härligheten, vallkulla? frågade Jutta föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar. Yrsa-lill förundrades. Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och pekade långsamt och sökande på Valdemar. Jag ville själv se det för att kunna tro, viskade Jutta bittert och vände sig från henne.
När han icke hade hennes nystan och syaskar omkring sig på bänkar och bord, grep honom en känsla av ensamhet. Ibland gick han till vindögat och såg en liten vallkulla, som hette Yrsa-lill, springa förbi med bara fötter. De voro röda på hälarna och vita ovanpå. När bouppteckningen skulle hållas, samlades alla i likrummet, och det stod mycket folk utanför den öppna dörren.
Taket var hopsjunket i mitten, den bräckliga dörren hängde halvöppen, och över askhögen inne på golvet surrade en sista sömnig hästfluga. Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet tillbakakastat, som om han nu först beträtt sitt rätta rike, där han endast behövde befalla för att bli lydd. Hon kokade något i en kittel, och när allt var tillrett blåste hem i en pipa av ben.
När hon såg, att Valdemars häst hade gått undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade på henne. Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du förstår, att jag har bråttom. Jag skall ju följa min älskade. Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han skulle stiga upp på hästen.
Yrsa-lill ser på ditt mjuka gullhår, herre, sade han med en lång suck. Mina tunga, svarta flätor skrämma henne bara. Skogen är hennes mor och skogen är din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, när det blir mjöd i Månegarm. Jag har tiggt och bett henne att följa mig bort på stigarna för alltid, men hon är rädd för mig, hon som de andra.
De kastade dem över axlarna och tänkte, att det var allt. Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och stötte Yrsa-lill i knävecken med spjutskaftet. När getterna sågo, att hon begav sig bort, följde de också med bakefter. Den, som bar skällan, gick främst och försökte att stånga sig fram för att komma ännu närmre henne.
Han talade blitt till henne och räknade upp allt, som han skulle göra för henne, om hon ville bli hos honom. Jag är trött på skogen. Du har tämt vilddjuret, Yrsa-lill, klippt klorna på lokatten och gjort björnen spak. Jag skall lära mig ett yrke. Jag skall sitta som den tarvligaste skoflickare vid min läst. Och vet du vad jag längtar efter?
Tänk, tänk, att väckas om nätterna av klockringning, att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången under ottesången få somna bort på halmen med det tända vaxljuset mellan händerna, rättfärdighetens ljus. Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders. För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma dig jag satt här med Yrsa-lill.
Då gav hon buren ett hårt slag med käppen, så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen. Du har det gott, du vallkulla, bättre än jag, sade hon med ett främmande och elakt löje. Jag kom annars inte hit ned för att pina dig. De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina budbärare skaffat mig annat att grubbla på.
Gråter och kvider hon aldrig? frågade hon, ty det, som förvånade henne, var att Yrsa-lill satt med ögonen slutna. Väktarna nekade till att ha hört någon klagan. Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt av och an på järnspjälorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, när det inspärras. Väktarna nekade ännu en gång.
Dagens Ord
Andra Tittar