Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 maj 2025
Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö», hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig! Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här. Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han stackare, då jag...»
Har jag gjort dig ledsen? utbrast Hanna förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade: Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall få
Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen: Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.» Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören. »Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.» Och Karlsson smålog.
Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut.
Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade han högt: Nå, Mademoiselle de La Feuillade kan du märka några rojalistiska förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar? Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade på huvudet och såg glad upp till honom.
Hon kände, att hon rodnade ända till hårfästet. Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid, languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée.
»Menar du att du icke kan arbeta?» Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som smög sig öfver henne vid hans ord. »Ja», sade han. »Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.» Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom och sig sjelf. »Jag fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag är lam invärtes.
»Nej, öfver att du ingenting nämt om pjesen.» Han smålog. »Det var också nå'nting att tala om.» »När skref du den?» frågade modern. »Strax jag kom upp. Det är bara skräp.» »Hur länge höll du på med den?» »Ah, ett par dar. Tre eller fyra. Du är ju en riktig stor-inqvisitor.» »Ja, naturligtvis!» skrattade hon. »För det jag gör dig ett par frågor när du aldrig sjelf berättar någonting.»
I förstone ryckte hon till som om hon fått ett slag i ansiktet. Hon satt några ögonblick stilla och stirrade framför sig. Hennes kropp skälvde, hennes händer darrade. Men då hon reste sig för att gå, märkte hon, att Hansi lämnat kvarndörren öppen. Nu smålog hon och suckade och hennes ögon blevo för heta för tårar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och reglade dess dörr bakom sig.
Dagens Ord
Andra Tittar