United States or Angola ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin våning medan frun försvann med häst och vagn» samtliga polisögon riktades misstänksamt på Olsson »och sen lurade han opp mig på tåget för att bli av med mig.
Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon. Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning. De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes far var död; han hade haft en anställning vid slottet, och modern levde av en liten pension.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.» Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören. »Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.» Och Karlsson smålog.
Den uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev fullkomligt oskadad. Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla flickebarnet roterade i atmosfären.
Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons vänstra öga. Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål åter tangerade hans vänstra öga. Karlsson log som en sol. Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte inte om mordvapen i dagligt bruk.
Till den ändan inbjöds Andersson i familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd ampel. Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet. »Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni någonsin varit kär?» Fröken Dittan gav honom en blick.
»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända till fem öre stycket.» »Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en spårvagn av två sluskar.» »Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till konduktören. »Ni är en drulle!» Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i atmosfären.
"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv." "Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har dom satt upp den också här. Det kan man kalla brist på urskillning." "Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren till, när dom inte placerar den där figuren där?"
Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve i ansiktet och gick stillsamt min väg. Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson eller Karlsson. Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor, eller åtminstone för rätt många.
»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant. Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom fröken Dittans mamma in i rummet. Så nu är Karl Gustav fast! Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig. Jag delar inte denna åsikt.