United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
För ingen del, han ville inte störa. "Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni, som sjelf hör till dem." Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst. "Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.
"Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra dagar." "Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder lifvet en skönare lycka." Nymark tog sin hatt. "Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?" "Vill ni vara så god?" "Med största nöje.
"Nog äro de bra, de der, blott man förstår att läsa dem rätt," sade John. "Huru böra de då läsas?" "Så, att man ser det ondas följder. Då Arne Garborg låter sina hjeltar i "Mandfolk" säga om sig sjelfva, att de äro stora svin, men att de inte mer kunna hjelpa det, så borde detta likvisst verka mer än de bästa moralpredikningar." "Nymark tar dem inte från den sidan." "Nymark!
Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ. Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket. I dörren stannade hon ännu och såg sig om.
Derför bar Alma dit alla krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de torra bladen och jemnade mullen ofvanpå. Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under rörelsen fallit ned. Då råkade Nymark komma just som olägligast. Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes mans rum, som redan var städadt.
"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark. "Det var mycket artigt gjordt af er." "Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste borgmästar Lagander. Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för sådant der. "Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander.
Men det behöfdes sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu är?" "Ja, jag är svag, det måste jag medge." De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter. Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden. Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt.
"Nu dröjer ni här hela dagen, inte sant?" "Det beror af er," sade Nymark. "Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton." Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon låtsade ej derom. "Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer.
Hon var röd och undvek sorgfälligt att se upp. Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne. Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde sig djupare ned.
Han var just motsatsen till den allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tänkte Alma, att fastän John nog var henne kär, så tyckte hon ändå mer om Nymark. Sitt samvete lugnade hon med att inte heller John så odeladt hängaf sig åt henne. Han glömde sig aldrig för hennes skull borta från något sällskap, om han blott eljest hade lust att gå; men det hade Nymark nyss gjort.