Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 september 2025
När hon tänkte på hvad Nymark nyss hade sagt, måste hon skratta. Det var så tokigt, så öfverdådigt fritt. Hon stödde sig förtroendefullt på Johns arm och tryckte den mot sitt hjerta.
"Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?" frågade Nymark. "Nej," smålog Alma. "Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka äfven mannens frihet." "Hvad säger du till det, John?" skämtade Nymark. "Ingenting," svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur munnen. "Riktigt sant." fortfor Alma.
Hela lifvet? Åh, skola vi slå vad?" Alma, halft plågad, halft road, bad honom sluta. "Menniskorna se på oss. De märka säkert, att vi tala om dem." Nymark skrattade. Men derefter kände sig Alma ej mer besvärad af att John stannade hemma, när hon gick till något nöje. I början af december var en maskerad arrangerad.
Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade hängifvit sig åt honom allena.... Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del... Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och hviskningar passera revy.
Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd sjönk ner på sin stol. "Dansa inte mer!" hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens ryggstöd. "Hvarför inte?" frågade Alma. Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot Nymark. "Er helsa tillåter det inte." "Men det är så roligt.
Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och kamrat. "Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft att höja ögonlocken. "Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark. "Banna mig inte; jag är frisk nu igen." "Men ni får inte dansa ett steg nu mer." "Jag måste väl vara lydig." Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och Alma sutto vid bordsändan och talade om annat. "Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark. "Borde vi då vara det?" frågade Alma. "Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."
Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade lindrande på Almas krossade hjerta. "I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den kläder er!" Alma smålog litet. "Ni vill endast trösta mig med det der." "Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy.
"Skola vi börja då?" föreslog Lagander. "Nej, vi skola dricka kaffe först." Hon gick för att bestyra om det. Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som låg på bordet. "Hvad tycker du om den här?" frågade han Karell. "En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och religion." "Skada blott, att just ingen förstår den," sade Nymark leende.
Han är just en af dessa ytliga och lättsinniga menniskor, hvilka inte ha förmåga att tränga till kärnan af någon sak." "Det är inte sant. Nymark är tvärtom en stor tänkare." "Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud med många tankar." John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans hand. "Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting.
Dagens Ord
Andra Tittar