Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Och i brist på bättre gick hon då för att höra på klagovisor öfver pigornas fel och svagheter. Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då dörren öppnades och Nymark steg in. "Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut. "Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"
Hon ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut Almas hemlighet för att möjligen kunna använda den till fördel för sin son. »Vill du gå med upp till mig?» sade hon derför då de stannat utanför hotellet. »Ja, gerna.» Det var ingen konst att få Alma att berätta. Nu, sedan William rest, var det som om något af den gamla förtroligheten kommit igen.
Jag kan ej, jag kan ej . . . flämtade Hanna upprörd. Jag måste ha honom bort. Han skulle visst lyda dig, inföll Alma. Kom bort nu, snälla, söta Hanna! Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå .
Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och fattade hennes utsträckta hand. Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa ögonblick skrattade hon åter. "Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"
"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, då de hade dragit båten upp på stranden. "Medges, medges." "Och vi skola också en annan gång fara ut?" "Bara du inte blir sjuk." "Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin." De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross, innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren.
Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma försent?» sade han i skämtsam ton. »Jag kommer alltid precist», skrattade hon. »Alltid! En skön själs bekännelse!» William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken Alma Hagberg inbillade sig.
Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de svängde sina mössor. Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på annat håll.
När han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad. John steg sakta upp, förmanade barnen och tjenstefolket i rummet bredvid, att de ej skulle komma och störa, samt gick att kläda sig i sitt eget rum. Och på detta sätt fick Alma vanligen njuta af morgonsömnen ända till inemot klockan tio. John anade nog orsaken till denna sömnlöshet.
"Nej, jag tyckte bara . Der ringer någon!" tillade hon i detsamma och kastade sitt arbete åt sidan. "Bara det inte skulle komma främmande. Det vore bra olägligt nu." Alma gick att öppna och kom efter en stund tillbaka, åtföljd af Nymark. John rynkade ögonbrynen ett grand. "Du lär vara upptagen, John," sade Nymark. "Något litet, om jag skall säga sanningen. Men sitt ner i alla fall."
"Rom bygdes inte på en dag, och gamla inrotade vanor fås inte bort med ens," sade Nymark leende. "Ah," utropade Lagander, "jag vet redan om hvad ni talar." Alma rodnade lätt. Hon skulle ej på något vilkor velat upprepa samtalet så att hennes man hörde det. Nymark märkte det och kom henne ridderligt till hjelp.
Dagens Ord
Andra Tittar