Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 november 2025
Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och tilltagset kyla en sjelfkär djerfhet. Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild sitt ljus: en tom dansdocka . Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen.
Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så der! Och nu bege vi oss af." Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.
Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat. Lättrörda, små insjövågor! tänkte Verna Sommar, när hon såg dem
Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen. Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln och satte den på hufvudet. Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner. "Der kommer hon ju," sade John. "Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.
"Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet dessa senaste dagar," sade Alma leende. "Verkligt sant?" Han såg forskande Alma i ögonen och förstod, att de båda syftade på samma sak, nemligen på det de hade talat om kärleken mellan man och kvinna. "Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rätt?" "Inte ännu."
Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö. »God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida. »Goddag.» Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt. Men William satt och undrade.
Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.» Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett dämpadt ljus öfver alla föremål.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig så fattig. Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne. Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det. »Går du med till tåget?» sade han. »Nej.»
Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan, ty John och Lagander gingo ned till löfsalen. "Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin arm för att börja nysta. Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att han nästan rörde vid hennes klädning.
"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte fordra alltför mycket." "Jag fordrar ingenting, jag endast njuter." "Ni njuter af att få skratta och gyckla." Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och ropade: "bra, bra!" "Hycklare!" sade Alma och såg på honom. "Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."
Dagens Ord
Andra Tittar